Son, dotter eller barn?

Har blivit beroende av att titta på SVTs Barnmorskor, nästan alltid sittandes med tårar i ögonen. Men i den allra sista minuten i det senaste programmet sas något som provocerade mig. Tvillingmamman sa: "För nu fick vi två barn, en pojke och en flicka och det är det ultimata." Jag vill poängtera att jag inte på något sätt blev provcerad av mamman, hon menade säkert att det var det ultimata för hennes familj, men jag går igång på detta i alla fall.

Hur kommer det sig att "en av varje" anses vara det ultimata? Och varför anses det så självklart att den blivande mamman önskar sig en dotter? När jag väntade mitt andra barn (vårt första barn är en kille) fick jag många, många gånger höra att "Åh, hoppas det är en tjej. För din skull." För min skull? Jag fick nästan dåligt samvete för att jag inte specifikt önskade mig en dotter. Vi längtade efter ett barn, inte efter en son eller en dotter. Så kom lillebror, så efterlängtad och så självklar. Men efter några dagar blev jag osäker: skulle jag bli besviken nu? När det inte blev en dotter? Men jag kände inte ett uns av besvikelse, bara glädje över våra fina, fina pojkar.

Sen finns såklart den andra sidan. Att man innerligt längtar efter en son eller en dotter. Att bära en sorg över sonen eller dottern man inte fick. Dotter önskas av Katerina Janouch handlar just om det ämnet.

Vad är då det ultimata? En av varje, två barn av samma kön eller rent av trillingar? Är det inte barnet i sig som är det ultimata?

Föräldraledig i ett nötskal

Storebror 6 år:
- Mamma, om vi skulle få en till bebis och du skulle vara hemma med bebisen på dagarna, då när bebisen sover skulle ju du kunna spela Nintendo Wii!

Ja, sonen har genomskådat det där med föräldraledighet. Glöm det där med att gosa med bebisen eller hänga tvätt - det är ju speltid man vill ha!

Godnatt då Leia!

Frågan är om man exemplariskt engagerad i sina barns lek eller bara knäpp när man pussar sin snart 4-årige son och säger:
-Sov så gott. Jag älskar dig Luke Skywalker.