Elände, elände..

De tre sista veckorna har jag lyckats med:

a) "få" ett frikort till landstinget

b) äta dubbla antibiotikakurer

Nu tycker man (läs jag) att det kunde räcka med det, men tydligen slänger vi in:

c) tandvärk. Säg hej igen till min envisa visdomstand.

När hoppet dör

Jag har för länge sedan bestämt mig för att min blogg ska vara glad  - om jag är deppig skriver jag inte helt enkelt. Anledningen är nog att jag inte vet hur privat jag vill vara här. Men idag är jag så ledsen, så ledsen. Inte så mycket för min egen skull, utan för några av mina nära. Jag klarar inte av att skriva något glatt, eller vara det minsta kreativ. Samtidigt vill jag inte heller låta bli att skriva, trots att jag inte har något att skriva

"Mer och mer framstår det som en nästan alltför självklar självklarhet: vi är här för att hjälpa varandra. vad skall annars ett liv gå ut på om inte just detta? Kanske är det så självklart att vi inte ser det. Ett livsverk är summan av den kärlek vi slösade på andra."

Ord lånade från Tomas Sjödin, ur Eftervärme