lördag, september 20

När hoppet dör


Jag har för länge sedan bestämt mig för att min blogg ska vara glad  - om jag är deppig skriver jag inte helt enkelt. Anledningen är nog att jag inte vet hur privat jag vill vara här. Men idag är jag så ledsen, så ledsen. Inte så mycket för min egen skull, utan för några av mina nära. Jag klarar inte av att skriva något glatt, eller vara det minsta kreativ. Samtidigt vill jag inte heller låta bli att skriva, trots att jag inte har något att skriva

"Mer och mer framstår det som en nästan alltför självklar självklarhet: vi är här för att hjälpa varandra. vad skall annars ett liv gå ut på om inte just detta? Kanske är det så självklart att vi inte ser det. Ett livsverk är summan av den kärlek vi slösade på andra."
Ord lånade från Tomas Sjödin, ur Eftervärme

5 kommentarer:

Sara sa...

Uj uj, det låter ju inget vidare. Skickar en stor kram så här via bloggen och hoppas att du och dina nära mår bättre om ett tag. Kram!

Z sa...

Det gör mig ont att du är så ledsen vännen. Jag har en skrivbok hemma där jag skriver i när jag är ledsen eller arg. För mig är det ett sätt att bearbeta känslor på som inte kan komma ut på ngt annat sätt.
Kram kompis!

Anna, Fair and True sa...

Ville bara säga hoppas du mår bättre och att jag tänker på dig!

Anonym sa...

Låter tungt!
Du och de dina finns med i mina tankar!
Kram / Anna D

Johanna sa...

Tack alla ni! Era rader betyder mycket.

Skriva av sig är alltid lättande, när man gör det "offentligt" är det alltid lite läskigt och ett visst mått av obehag. Jag ska försöka behålla bloggen glad och leta upp en skrivbok istället...

Tack än en gång!