Har blivit beroende av att titta på SVTs Barnmorskor, nästan alltid sittandes med tårar i ögonen. Men i den allra sista minuten i det senaste programmet sas något som provocerade mig. Tvillingmamman sa: "För nu fick vi två barn, en pojke och en flicka och det är det ultimata." Jag vill poängtera att jag inte på något sätt blev provcerad av mamman, hon menade säkert att det var det ultimata för hennes familj, men jag går igång på detta i alla fall.
Hur kommer det sig att "en av varje" anses vara det ultimata? Och varför anses det så självklart att den blivande mamman önskar sig en dotter? När jag väntade mitt andra barn (vårt första barn är en kille) fick jag många, många gånger höra att "Åh, hoppas det är en tjej. För din skull." För min skull? Jag fick nästan dåligt samvete för att jag inte specifikt önskade mig en dotter. Vi längtade efter ett barn, inte efter en son eller en dotter. Så kom lillebror, så efterlängtad och så självklar. Men efter några dagar blev jag osäker: skulle jag bli besviken nu? När det inte blev en dotter? Men jag kände inte ett uns av besvikelse, bara glädje över våra fina, fina pojkar.
Sen finns såklart den andra sidan. Att man innerligt längtar efter en son eller en dotter. Att bära en sorg över sonen eller dottern man inte fick. Dotter önskas av Katerina Janouch handlar just om det ämnet.
Vad är då det ultimata? En av varje, två barn av samma kön eller rent av trillingar? Är det inte barnet i sig som är det ultimata?
tisdag, maj 13
Son, dotter eller barn?
Upplagd av Johanna kl. 20:34
Etiketter: barn, Fröken Johannas TV-ögonblick, Föräldraskap
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag håller med dig! Det är väl barnet i sig som är det väsentliga? Visst förstår jag att man kan ha önskningar men att barnet är friskt och mår bra är väl ändå viktigast?
Håller definitivt med er. När jag väntade vår trea, vi har två flickor innan, så var den stående kommentaren "ni hoppas väl att det är en pojke va?" Sedan kom det alltid efter en kort paus (antagligen för att jag alltid blev lika förundrad och såg helt oförstående ut), "inte för att det spelar någon roll förstås. Inte ett dugg".
Precis. Inte det minsta. Vi bara hoppades att allt skulle gå bra, helt klart nojigaste graviditeten och starkaste oron inför förlossningen, att något skulle gå snett i sista stund. Måste vara den ökande åldern som spelar in där... innan tänkte jag inte så :-)
Vi är jätteglada över vår underbara "tjejliga"!
Håller helt med er! Så sa de till oss också när vi väntade Noah. Ut kom en kille och vi var så glada för att han var ett frisk fint litet barn att vi inte ens kollade vilket kön den lilla hårbollen hade förens efter bra länge. Det spelar verkligen ingen roll. Så älskad och så efterlängtad oavsett om det är en pojke eller flicka. Jag var aldrig en tjej tjej själv när jag växte upp så jag tror jag har enklare att relatera till mina små killar än vad jag skulle ha till en flicka. Bara för man är en tjej betyder inte det att man vill ha en liten tjejkopia av sig själv....
Ja, det är lustigt att alla är så fokuserade på könet. Det är verligen det första folk frågar; "vet ni vad det är". "Ja, ett barn" brukar jag säga då...
Och hur intressant är egentligen könet- det är väl PERSONEN man är nyfiken på och älskar.
Jag tror de flesta, om inte alla, egentligen bara vill ha barn och att alla barn är lika efterlängtade. Men sedan kanske man tycker att det är kul att få en av varje och se hur eller om de utvecklas annorlunda, vad för intressen de kommer ha osv. Jag vill ju egentligen att samhället ska vara så könsneutralt som möjligt men det är väl fortfarande så att det finns en del skillnader mellan könen och att man kanske har olika förhållanden till en dotter respektive son. Inte sämre eller bättre, bara annorlunda.
Men det betyder ju inte att jag skulle älska tre söner mindre än tre döttrar eller tvärtom.
Men jag har tänkt ut ett superbra tjejnamn och ett superbra killnamn så av den anledningen vore det ultimalt att få en av varje! ;)
Sara: Absolut!
å-bloggaren: vi gillar också er tjejliga!
Zoila: Fattar inte heller det där med att man skulle vilja ha en liten tjejkopia...
Skolfröken: Precis! Det är ju BARNET man längtar efter.
Anna: Bra att vara förberedd med braiga namn!
Skicka en kommentar