Ljuva minnen

Hos Nina hittade jag denna fantastiska sida. Vilket projekt! Jag är djupt imponerad (och tacksam) över energin att samla alla klippdockor! Och vilka minnen det väcker! Vi (jag och mina systrar) hade en enorm samling av klippdockor. Samlingen var noga organiserad, klippdockorna var noga förvarade i kuvert familjevis, klasslistor skrivna och även listor på vem som var kär i vem. En av favoriterna var Marilyn Monroe (vi hade flest kläder till henne), men jag minns också familjen med en ensamstående mamma (Ann-Louise Hansson) och tre söner (Per, Richard och Louis Herrey). Minns jag inte helt fel så hade faktiskt Richard Herrey ett förhållande med Pernilla Wahlgren...

Men jag har det ju på tungan!

Under hela kvällen har jag försökt komma på en låt som jag tyckte var jättebra på slutet av 80-talet. Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att det var en duo (tror jag), två killar (en blond och en mörkhårig?) som sjöng på engelska. Videon utspelade sig vid stranden eller något slags strandhus och just i denna sekund, när jag sitter och skriver här KOMMER JAG PÅ DET! Låten heter Rise to the occasion, gruppen Climie Fisher. Bra jobbat där!

Ja, alltså detta får mig att fundera över min musiksmak på 80-talet. Den här låten är ju inte bra och videon är riktigt usel - och varför kommer jag ihåg denna låt 20 år senare?

Målbild

För 1 1/2 år sen höll vi på som bäst med en rätt så omfattande renovering. Golvet på nedervåningen revs upp, ända ner till grunden. En vägg revs och köket åkte ut. Vi gjorde upp en noggrann planering, vilken innefattade varenda helg från sensommaren till och med höstlovet. På höstlovet var det nämligen dags för hantverkarna att ta vid. Jag och barnen flydde till världens bästa storasyster (20 mil hemifrån) medan maken blev inneboende hos vänner.

Att renovera med småbarn långt ifrån släkt är ingen barnlek! När vi inte letade kakel eller spacklade väggar bar vi. Vi bar och bar. Packade ner i lådor. Bar lite till. Uppför trappan. Inte en pryl kunde vara kvar på nedervåningen. Jisses vad vi var trötta! Under hela den här tiden hade jag en målbild. När allt är klart ska jag sitta vid vår nya köksö, dricka en kopp te och titta ut över trädgården. Faktum är att den bilden faktiskt hjälpte mig att orka lite till och framför allt lyckades jag hålla humöret uppe (förutom den gången vi tappade bort förrådsnyckeln). Men idag slog det mig - jag har aldrig satt mig ner med en kopp te vid vår fina köksö och tittat ut över trädgården. Fast det känns inte lika viktigt längre, men det låter onekligen rätt så trevligt...

Min målbild

En vemodig kväll

Vissa sånger gör något mer med en. Det här är en sån sång. Fast egentligen kanske det inte är sången, utan minnena och tankarna den framkallar...