Jo, jag borde har fattat första gången

Så här var det. Sonen gick på fotbollsskola. Ledare var några tonårskillar, sådär 14-15 år gamla. En av ledarna var otroligt duktig på att fånga upp barnen och få dem att lyssna. Det är inte en alldeles enkel uppgift att få ett gäng 6-åringar att sitta still och lyssna på en instruktion när de bara vill springa runt och sparka på den där bollen. Nåväl, jag stod där vid planen och tittade varje gång och sista gången tänkte jag att ledaren borde ju få höra att han är duktig. Så jag går helt enkelt fram till honom efteråt och säger:
- Du är jätteduktig med barnen. Det är riktigt tränarmaterial i dig.
- Eh, tack...
- Ja, du borde jobba med barn! säger den hurtiga skolfröken (alltså jag).
Killen tittar på mig med tveksam blick och går därifrån.

Här borde jag fattat att tonårskillar vill inte höra att de ska bli lärare eller liknande. De vill ha beröm för snygga mål och höra att de ska satsa på att bli fotbollsproffs. Men för en vecka sedan utspelar sig följande på sonens minitennis:

Sonen är på minitennis för andra gången i sitt liv. Första gången var pappan med och kommenterade det så här "Ja det var ju inget under av pedagogik direkt". Sonen är jättenöjd, och det är huvudsaken så vi fortsätter. Denna andra gång är mamman (alltså jag) med och sitter och fryser vid sidan av tennisplanen (det är askallt i tennishallen, kom ihåg sockar nästa gång!). Jag ser en övning som håller på att gå överstyr, men en av de unga hjälpledarna - tjej ca 16-17 år - räddar hela situationen. Hon är jättebra med de små nybörjarna som har svårt att hålla reda på racket, armarna och samtidigt ställa fötterna rätt. I sanna LiP-anda tänker jag då att det här måste jag tala om för den här tjejen så kanske den biten förstärks ännu mer. Jag går fram till henne efter träningen:
- Jag såg dig med killarna, när de stod två och två. Vad duktig du var!
-Åh, tack! Jag har haft en knäskada, men jag ska göra comeback om två veckor, svarar tjejen jätteglatt.
-Eh, jaha, säger jag och fattar inte riktigt men fortsätter: Jo, det var jätteroligt att se dig med killarna. Du var jätteduktig.

I omklädningsrummet fattar jag. Hon tror att jag berömmer henne för hennes tennisspel! Hon är säkert jätteduktig, men jag har bara sett henne kasta en tennisboll till två 6-åriga killar som ska försöka träffa den med sina racketar...

Nej, uppenbarligen lyckas jag inte med att uppmuntra ledarna i föreningslivet - åtminstone inte på det sätt jag hade tänkt (för tennistjejen blev verkligen jätteglad). Nu får det räcka. Fast vänta, tredje gången gillt säger man ju... Hm, undrar om sonen vill börja med innebandy...?